Kulturen – en del av vårt samhällsbygge

Finns det en tid som behöver kultur mer än någon annan? Ofta kommer insikten om kulturen och konstens betydelse för sent i de samhällen som tappar bort detta. Det handlar om kulturens grundläggande roll för hur vi bygger ett samhälle. Då behövs vi – budbärarna – som ständigt påminner om de omistliga och humanistiska värden som kulturen representerar. Jag skulle vilja säga – nu mer än någonsin måste vi värna dessa värden – särskilt kulturens och konstens inneboende förmåga till självreflektion.

Förmågan att kritiskt granska, att föreställa, att förvandla, att visualisera tankar och idéer – självreflektionen är grunden för humanismen. Kultur och konst erbjuder tillfälliga och ibland bestående svar på eviga frågor. Svar som vi inte sällan hittar inom oss själva när vi hänförs av kulturupplevelser, av konst.

I dessa tider av populism och kortsiktiga poänger konst och kultur behövs mer än någonsin. Det är där vi finner de långa tankeprocesserna som knyter allting samman och leder till nya insikter. Det är där vi möts i jämlikhet. Det är där vi tar spjärn mot de som vill förenkla och ställa grupper mot varandra. Kulturen är helt enkelt vårt skyddsrum – mot populism. För mig det därför så viktigt att politiskt öka tillgängligheten till kultur. För väl du förvärvat modet att tro på din egen förmåga kan du med konstens och kulturens hjälp färdas hur långt som helst och ändå stå kvar på samma plats.

Kulturen är den del av vårt samhällsbygge vi inte kan vara utan. Ett samhälle som byggs utan kultur eller ägnar sig åt fuskbygge med kulturen på undantag kommer i slutändan se hela sitt samhällsbygge rasera.

Ikväll får 22 fantastiska kulturskapare Göteborgs stads kultur- och författarstipendier 2018 på Dicksonska palatset. Kulturskaparna är en del av vårt samhällsbygge. I förlängningen är de också garantin för demokratin och idén om alla människors lika värde.

Så vilka är då dessa byggstenar som tar emot årets kultur- och författarstipendier? Det är Ulf Nilsson och vem som egentligen äger tolkningen av det vi yttrar i Glömskans bibliotek. Vi har Lisa Ekdal med en ordkonst präglad av hennes kloka hjärta och rytmen som går rätt in i kroppen. Tomas Lundgrens expeditioner i människor och minnen. Meira Ahmemulic som så väl skildrat språk som skapar hierarkier och avstånd eller Jesper Bryggers mer fantasifulla användning av språk i Så vi her. Zsuzsanna Gilices omfattande ordförråd. Linda Spåman minns jag särskilt i BRF Ensamheten – om fasader vi människor skapar – mot varandra och tillsammans. På samma sätt skildrar Dorna Aslanzadeh människans förmåga att förlora sig själv i Market Creatures. Ett annat hem – ett hem i konst står Joe Hedlund för. Eller Sara Möllers fantastiska Habitus. Eller att flytta in i Mona Wallströms Hus nr 10. Fredrika Byman Mobergs gränslösa scenografi. Karl Peter Erikssons Dantes i Akvarium. Åsa Holtz suggestiva ljus i Jag har kontakter i Pentagon. Lina Järnegard banbrytande kompositioner. Pia Königs ensamblekonstnärskap och kombinatör. Anders Nils Nilssons Vattengestalter. Mona Peterssons konst om samhällets utsatthet. Fredrik Rixmans rum för jazz, Henrik Wartels improvisationer till Hanna Nilsson Skölds enastående berättelse om att överleva i Granny’s dancing on the table.

Allt detta ser jag som en berättelse om samhället i olika former. Om vad som förenar oss.

Jag skulle vilja citera Hans Brorson, också en annan av årets stipendiater.
”Genom att se bra scenkonst tror jag att man som människa växer, orkar fortsätta kämpa, och i bästa fall våga ta ett steg ut i det okända och möta förändringen. De gamla grekerna kallade det Katharsis”

Vi behöver Katharsis nu mer än någonsin – kulturen är vårt reningsbad, källan till något större.

Stort och varmt grattis till alla stipendiater!

/Mariya

facebook Twitter Email