Vi tar fajten mot diskriminering i vårt samhälle

Idag är det 170 år sedan Sverige avskaffade slaveriet. Den 9 oktober 1847 frigavs den sista slaven från Sverige koloni Saint Barthélemy i Västindien.

Den transatlantiska slavhandeln var ett fruktansvärt brott mot mänskligheten och uttryck för ett sällsynt vedervärdigt system. Det upprätthölls också av ett synsätt präglat av att vissa människors kunde ses som underlägsna beroende på hudfärg och ras möjliggjorde slaveriet. Det är historia, men också nutid. Talet om den vita mannens börda att civilisera de som sågs som ”ociviliserade” kastar långa skuggor in i våra dagar och även vårt land. Carl von Linnés tankar om vissa rasers överlägenhet, Sveriges rasbiologiska institut som fanns på från 1920-tal till 50-tal, dagens rasism. Tankar om överlägsenhet har tagit sig olika uttryck men föder ständigt rasismen.

Mariya Voyvodova (S) Foto: Lena Dahlström

Mariya Voyvodova (S)
Foto: Lena Dahlström

För ett par år sedan togs det fram en forskningsrapport om förekomsten av afrofobi i Sverige ”Afrofobi – en kunskapsöversikt över afrosvenskarnas situation i Sverige”.  Afrofobi är ”en term använd bland annat inom FN– innebär fientlighet mot människor som har sin bakgrund i subsahariska Afrika och som tillhör den afrikanska diasporan. Afrofobi kan ta sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar och fysiska angrepp liksom i systematisk rasdiskriminering inom exempelvis arbets- och bostadsmarknaden”. Rapporten visade bland annat att afrosvenskar är den minoritet i landet som är mest utsatt för hatbrott. Sedan 2008 har antalet afrofobiska hatbrott ökat med 24 %, enligt BRÅ.

Om vi ser på frågan om slaveri så är detta globalt sett långt ifrån borta. Tvärtom. Idag hålls fler människor som slavar än någonsin tidigare i historien. Miljontals människor tvingas leva som slavar. Det handlar om barn, kvinnor i tvångsäktenskap, sexslaveri och slaveri kopplat till arbetsmarknaden. Det sista står för närmare hälften av det slavförhållanden som finns idag. Många fler drabbas av slavliknande förhållanden. Fackföreningarnas kamp för anständiga villkor är mer angeläget än någonsin. I l helgen uppmärksammade LO den internationella världsdagen för anständiga arbetsvillkor. LO fortsätter att ställa krav om en ratificering av konvention 189, som reglerar hushållsanställdas rättigheter. Det är en viktig fråga inte minst för de kvinnor som idag lever under väldigt svåra förhållanden. Jag är helt övertygad om att en globalt stark fackföreningsrörelse är avgörande för att i praktiken uppnå mänskliga rättigheter för alla.

Det finns kopplingar mellan dåtid och nutid. Det beständiga är kampen för alla människors lika värde, mänskliga rättigheter och jämlikhet. Denna kamp måste föras med kraft. I grunden handlar det om människosynen. Som allting börjar kampen för detta lokalt men föras även globalt. Som Olof Palme sa: ” Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart. Rädslan för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra.

Vi måste hela tiden vara vaksamma mot de synsätt som sätter kategoriserar människor, de system som vill beröva människor hopp och drömmar, jämlikhet och ett gott liv. Vi måste – som Anna Lindh sa – tala vi som ännu har läppar. Vi kan inte vara tysta. Det krävs också att vi – var och en – tar fajten mot diskriminering i vårt samhälle.

/Mariya

This entry was posted in Mänskliga rättigheter, Mariya Voyvodova and tagged , , , . Bookmark the permalink.